 |
 |
 |
Älvarnas
och byarnas Mellersta Österbotten
Typiskt för det av jordbruket formade kulturlandskapet i Mellersta
Österbotten är öppna åkerområden och
älvdalar. Dessa kulturlandskap är betydande områden
även på riksnivå. Bosättningen har för
det mesta koncentrerats längs med älvarna.
Älvarna
har alltid utgjort en viktig del av naturen i Mellersta Österbotten.
De flyter vanligen från nordväst mot sydöst genom
landskapet och förenar inlandet och kusten. Bland de största
av dem kan nämnas Perho eller Vetil å, Lestijoki älv
och Kalajoki älv. Älvarna har kraftigt format även
kulturen och identiteten i Mellersta Österbotten. De har fungerat
som en förenande faktor mellan Mellersta Österbottens
kusttrakter och inlandet allt sedan tidig stenålder.
Älvarna har under tidernas lopp utnyttjas både som färdrutter,
för transportering av varor, som fiskeplatser och vattenkraftkällor.
Via dem har nya innovationer och intryck ofta spritt sig från
kusttrakterna till inlandet.
 |
 |
| Heikkiläs gamla kvarn
i Vetil vid Perho ås Karjalankoski |
Lestijoki älvs kulturlandskap
i Kannus |
Vääräjoki i Sievi |
 |
De bandliknande byformationerna längs med älvarna är
tidsmässigt de äldsta och mest typiska kulturlandskapen
i Mellersta Österbotten. Man har ofta bosatt sig på torra
platser ovanför steniga backar, eftersom den bästa jorden
lämnades för att utnyttjas i jordbruket. Öppna odlingar
är ju det viktigaste kännetecknet för Mellersta Österbottens
landsbygd.
 |
 |
| Åkerlandskap längsmed
Lestijoki älv i Toholampi. I dagens åkerlandskap
ingår foderbalarna täckta med vit plast. |
Kangaskylä i Reisjärvi |
 |
 |
| Åkrar i Kirilax
i Karleby. I bakgrunden i högra kanten av fotot syns
Köukarberget |
Traditionellt åkerlandskap
i Tuunala i Kelviå. |
Kulturlandskapet i Mellersta Österbotten är en helhet
som uppkommit till följd av en lång och långsam
utveckling. Det är många faktorer som inverkat på
hur det bildats. En av dessa är landhöjning, på
grund av vilken havsstranden har förskjutits från Suomenselkä
allt längre västerut. Landhöjningen pågår fortfarande med ca.
8,5mm per år och formar därmed levnadsmiljön för dem som bor i Mellersta
Österbottens kusttrakter.
Bybosättning är en mycket gammal företeelse i Mellersta
Österbotten. Redan under kamkeramisk tid för ca 5000 år
sedan bildades bylik bosättning vid de dåtida älvmynningarna
och havsstränderna. Från tiden mellan slutet av stenåldern
(ca 2500 f.Kr.) och medeltiden finns inga uppgifter om byar på
området, även om de sannolikt har existerat.
Ursprungligen uppkom byarna som samarbetande enheter till följd
av gemensamma behov. Under den historiska tiden inverkade både
kyrkans och kronans ageranden på uppkomsten av dem. Under
Sveriges krona och lagstiftning följde samhällsutvecklingen
västerländska traditioner. I slutet på 1500-talet
befästes bosättningen och bysystemet vid älvdalarna
i Mellersta Österbotten. Under 1600-talet fick livet i byarna
sin fasta form. Tjäran, som var en efterfrågad produkt
på världsmarknaden, stärkte bosättningen även
vid älvarnas övre lopp i inlandet.
Byarna i Mellersta Österbotten har traditionellt varit släktbyar.
Släkthus med ursprung i ett och samma stamhemman har samarbetat.
Det har varit sed att bosätta sig runt den gemensamma gårdsplanen
och att gemensamt äga och förvalta jorden och byggnaderna.
Byarna var alltså mycket tätt byggda och hus som stod
skilt för sig var synnerligen sällsynta. De tätt
byggda byarna kunde ställvis hindra utvecklingen och därmed
uppkom behov att omorganisera bystrukturen.
Under senare hälften av 1700-talet förverkligades storskiftet
med syfte att på ett avgörande sätt förbättra
odlingsförhållandena. Avsikten var att avlägsna
samägande till förmån för privatägande.
Därför var det ändamålsenligt att samla ägolotterna
i så få delar som möjligt. Åker skulle delas
för var och en i tre eller högst fyra skiften och alla
skulle få sin andel av de bästa åkrarna. I och
med storskiftet blev byarna glesare bebyggda. Antalet nybyggare
började öka och man började allt mera bosätta
sig på skogsområden. Det uppkom nyhemman omringade av
stengärdsgårdar, åkerlappar avgränsade med
stengärdsgårdar samt boskapsinhägnader. På
detta sätt fick byarnas kulturlandskap en ny framtoning.
Nyskiftena med början från1800-talets slut medförde
igen förändringar. Den ursprungliga utgångspunkten
för nyskiftet var den ekonomiska nyttan för jordbrukaren.
Markägoförhållandena förtydligades och förorsakade
förändringar i jordbrukslandskapet. Åkerlappar slogs
samman och gårdar placerades glest vid åkerkanterna.
På många håll upplöstes de täta husgrupperna.
 |
 |
| Åker omgiven av
stengärdsgård i Övre Såka i Karleby |
Himankakylä i Himango |
I början på 1900-talet ändrades bybilden dessutom
av att bilismen ökade och bl.a. av andelshandelslagsideologin
och industrin. Dessa ändringar var emellertid ännu små.
Under 1960-talet och de följande årtiondena inträffade
däremot ett större genombrott, som på ett avgörande
sätt ändrade bybilden. I praktiken betydde detta att den
traditionella bybilden försvann för att ersättas
av nya företeelser och ting.
 |
| Trähusområdet i Junnil i
Karleby. Foto Vi Neristassbor rf/Karleby hembygdsarkiv |
Gammalt och nytt sida
vid sida i Öja i Karleby |
 |
En by i Mellersta Österbotten i dag är ett resultat
av många åtgärder under tidernas gång. Byggnadsbeståndet
i byarna består av byggnader från många olika
tidsperioder, men bara få byggnader äldre än 100
år finns kvar. Byhelheter, av vilka man skulle kunna dra upp
konturerna av byns struktur före stor- och nyskiftet, har inte
bevarats i Mellersta Österbotten.
Källor:
Ahmas, Kristina 1996: Kulttuuriympäristöt uusjakotoimituksissa.
Selvitys kulttuuriympäristöjen huomioimisesta uusjakotoimituksissa
Keski-Pohjanmaalla. Ympäristöministeriö.
Ahmas, Kristina 1997: Kulttuuriympäristö. Ympäristön
tila Keski-Pohjanmaalla. Keski-Pohjanmaan Ympäristökeskus.
Kokkola.
Keski-Pohjanmaan arvokkaat maisema- ja kulttuurialueet. Keski-Pohjanmaan
liitto & Sigmakonsultit Oy 2001. Kokkola. |
|
|
