 |
 |
 |
Byggnadskulturen
i Mellersta Österbotten
 |
| Karleby kyrka |
Utmärkande för kulturen i Mellersta Österbotten är
ett starkt kunnande vad gäller byggande. Detta framkommer såväl
i gamla bostadshus, gårdsbyggnader som i offentliga byggnader
såsom kyrkor och prästgårdar. Tjärhandeln
hade medfört välmåga och rikedom som fortfarande
kan ses i den högklassiga byggnadskulturen. Byggnadsbeståndet
är t.o.m. med tanke på hela landet enastående och
gammalt. Under seklens lopp har byggnadsbeståndet placerats
längs de genomflödande älvarna och vid kusternas
handelsplatser. Ofta har de byggnadstekniska innovationerna spritt
sig uttryckligen via älvar som rinner genom Mellersta Österbotten.
Byggnadsbeståndet som bevarats till våra dagar är
i huvudsak från 1800-talet och senare tider. Den äldsta
byggnaden är Karleby kyrka i Karleby, byggd år 1494.
BYGGNADSKULTURENS UTVECKLING
 |
| Gamlakarleby gamla pedagogi
är den äldsta bevarade icke kyrkliga träbyggnaden
i Finland. |
Byarna i Mellersta Österbotten var ännu i slutet av medeltiden
anspråkslösa. I kusttrakterna torde man ha murat spisar
och skorstenar i stugorna under sen medeltid. Böndernas byggnader
var små och gråa rökpörten med näver-
och bjälktak. Vardagsstugan var i allmänhet husets enda
rum. I någon rik köpmans hus kunde det redan finnas farstukvist
och kammare. Glasfönster fanns inte, bara ljusöppningar
försedda med luckor. På 1600-talet var husen såsom
tidigare små, men i slutet av tidsperioden fanns det ofta
i samband med vardagsstugan både farstu och kammare under
samma tak. Bönderna hade få möbler. Möblerna
bestod av fasta bänkar och ett stadigt matbord, skåp
samt kistor som användes för förvaring av kläder
och andra saker. Från 1600-talet härstammar år
1696 byggda Gamlakarleby pedagogi i trä och gatunätet
i Gamlakarleby centrum, som följer stadsplanen från år
1665.
1700-talet var en tid av uppblomstring och nya innovationer i Mellersta
Österbotten. Prästgårdarnas och borgarhemmens rumsantal
ökade och även på andra sätt strävade
man till en finare stil. Denna utveckling framkom också i
landsbygdens bostadshus och prästgårdar. Städernas
timmermän var ofta hemma från landsbygden, varför
innovationerna inom byggning spred sig snabbt även till landsbygden.
Från 1700-talet har några bostads- och gårdsbyggnader
i trä bevarats.
 |
 |
| Rooska gården av
sten är ett av de beaktansvärdaste privata husen
i Karleby. Anders Roos den yngre lät bygga huset år
1813. Roos var skeppsredare och hörde i början av
1800-talet till de rikaste männen i Finland. |
Under 1700- och 1800-talen byggdes
i Mellesta Österbottes landsbygd ståtliga prästgårdar.
På bilden Kronoby Torgares prästgård som
uppfördes år 1796. |
 |
 |
| Rahms gård är
ett av de äldsta bevarade borgarhusen i Karleby. Skeppsredare
Johan Rahm lät uppföra det. Byggnaden nämns
redan år 1753. |
En av 1700-talets innovationer
var att uppföra privata byggnader i tegel eller sten.
Gamlakarleby modersocknens kyrkovärd Simon Andersson
Rasmus uppförde år 1779 ett tegelhus på Rasmusbacken
i Såka by. Huset var såvitt veterligt Österbottens
första privata stenhus, äldre än de som byggts
i städerna. Till bottenplanen var det en sidokammarstuga
med två vardagsstugor och som sådan ett av de
äldsta som uppförts av en bonde. |
Byggnadskultur från 1800-talet finns naturligtvis kvar i större
omfattning än byggnader från tidigare århundraden.
Under detta sekel utvecklades en byggnadstyp som baserade sig på
nyklassicismen och som uppfattas som österbottnisk. Dessa traditionella
österbottenshus bestod av halvannan eller två våningar
och var i allmänhet rätt smala och höga bostadsbyggnader.
På 1900-talet inträffade genombrottet för det traditionella
byggandet i allmogestil. Det finns mycket kvar av byggnadsbeståndet
från början av århundradet. Det är ändå
inte alltid man anser det vara tillräckligt gammalt, varför
det finns fara för att det förstörs.
 |
 |
| Honkala hus i Kelviå |
Ett ståtligt österbottenshus
i Plassi i Kalajoki |
 |
 |
| Tiilisaaris husgrupp i
Halso |
Österbottenshus i
Torppa i Vetil |
BONDGÅRDEN OCH GÅRDSPLANEN
I MELLERSTA ÖSTERBOTTEN
PÅ 1700-1800 –TALEN
Rumsinredningen i allmogegårdarna var på 1700-talet
och långt in på 1800-talet anspråkslös.
Möblerna var för det mesta väggfasta sängar,
skåp och bänkar. I vardagsstugan fanns ett långt
bord där folket åt sina måltider. Framför
bordet fanns ofta en separat brits. Mellan pärtåsen
och sidoåsen hängde bröd på spett. I
stugan fanns spinnrockar och mot vårsidan tog man även
in vävstolen.
|
 |
| Kärlskåp
i Rautios hembygdsmuseum |
 |
 |
| Hörnskåp i
Spelmanshuset i Kaustby |
Väggskåp i
Häkkilä i Toholampi |
Kläder och dyrbarheter förvarades i kistor av olika storlekar.
Det fanns stora och små, med lås och utan, med järnbeslag
och utan, målade och omålade. Mindre förvaringsplatser
var reseskrin, askar, skäppor och lådor. Dessutom användes
mjölk-, mat- och hörnskåp. Klädskåp nämns
mera sällan.
Gårdarna i Mellersta Österbotten omfattade flera byggnader.
På många gårdar fanns fyra vardagsstugor, en brunn,
två eller tre skjul, stall, fårhus, griskätte,
två fähus, en eller två portskjular, smedja och
gödselstad. Byggnaderna var oftast placerade så att de
bildade två gårdsplan: gårdstun och trädgården. Några utebyggnader stod lite avsides.
Vanligen fanns bostadshuset på gårdens norra sida, bastun
på södra sidan och de övriga hushållsbyggnaderna
i rad på båda sidorna om gårdsplanen. Boden och
loftbyggnaderna var ibland på gårdens östra sida,
ibland på västra sidan.
 |
 |
| Gårdsplanen i Veikko
Vionojas sommarhem i Haapala, Ullava |
Gårdsutsikt från
hembygdsmuseet i Halso |
På
gårdsplanen fanns vanligtvis flera bodar. Bodarna
byggdes av stockar och de användes för många
ändamål. Framför allt förvarade man husets
matvaror i bodarna, men sommartid fungerade de även som
bostäder och klädrum. Loftbodarna är
de mest anslående av bodar. I en loftbyggnad med många
rum fanns korn- och matbodarna nere och sov- och kläddskydd
eller loften uppe. I mitten av byggnaden fanns ofta en port
genom vilken man kunde köra med häst.
|
Loftbod på Halso hembygdsmuseums gårdsplan
Loftbod på Karleby hembygdsmuseums gårdsplan
i Karleby
Likbod och Mäki-Korvelas spannmålsbod i Mäkiraonmäki
i Kannus |
Gammal bod på gårdsplanen till Kaustisen talo
i Kaustby |
Nät- och fiskbodarna byggdes utanför gårdsplanen vid
stranden eller på en holme. De ägdes ofta gemensamt av
flera hushåll. |
 |
| |
Karhulas fiskebod från
år 1698 på hembygdsmuseets gårdsplan i Lochteå |
 |
 |
| Nätbodar i Öja
fiskarby i Karleby |
Båtskjul i Raumankari
i Himango |
 |
| Rasmus stenfähus
i Karleby i Såka. Socknens klockare Mats Johansson lät
bygga fähuset år 1748. Det har byggts av bearbetade
naturstenar och är det äldsta kända stenfähuset
i Finland. |
I gårdsbyggnaderna ingick också ett stall som
ofta var en ståtlig byggnad bestående av flera rum.
Fähusen var vanligen små och enkla knuttimrade
byggnader. På 1700-talet började man i Mellersta Österbotten
också bygga stenfähus. Stenfähusen har i
huvudsak gjorts av naturstenar eller av stora stenblock som brutits.
Man kan anse att stenfähusen är en mycket typisk företeelse
för Mellersta Österbotten, eftersom ca 90 % av stenfähusen
som byggdes före år 1835 fanns i Mellersta Österbotten
och av dessa ännu största delen i Karleby. Varför
började man då bygga fähusen av sten och varför
just i Mellersta Österbotten? För det första var
stenbyggnaderna stadiga, brandsäkra och sparade skog. I Mellersta
Österbotten behövde man mycket virke för tjärbränning
och skeppsbygge. Dessutom gynnade staten stenbyggande. I en förordning
från år 1757 beviljades de stadsbor som byggt sina byggnader
i sten 20 års skattefrihet vad gäller vanliga och personliga
betalningar till staten. För Mellersta Österbotten var
det viktigt att förordningen utvidgades att omfatta även
landsbygden.
I en gård i Österbotten ingick naturligtvis en bastu
och en ria som placerades utanför den egentliga byggnadsgruppen
på grund av faran för eldsvåda. Bastun hade endera
ett rum eller så hade den också en farstu.
I Mellersta Österbotten bestod rian vanligen av själva
rian, logen och halmladan. I rian torkades sädeskärvarna
på sparrar i värmen av en ugn. Sedan de torkat tröskades
de i logen eller rummet för tröskning. Gårdarna
kunde ha flera rior. De benämndes på följande sätt:
Mäkiriihi, Uusiriihi, Eteläriihi, Kotiriihi, Pihariihi
och Hakariihi (Backrian, Nyrian, Söderrian, Hemrian, Gårdsrian
och Ängsrian).
 |
 |
| Gammal bastubyggnad i
Honkala i Kelviå |
Ria på Terjärv
hembygdsgårds gårdsplan i Kronoby |
| Kvarnar fanns det vanligen gott om. Enbart i Kelviå
socken fanns det för 200 år sedan 41 vattenkvarnar,
5 vindkvarnar och 2 sågkvarnar. Kvarnarna vid mindre
älvars och bäckars vattenfall kunde mala främst
på våren och hösten då det fanns
rikligt med vatten. Vindkvarnarna byggdes på backar
och höga platser, där vinden fritt kunde blåsa. |
 |
| |
Kvarnlämningar i
Alikylä i Ullava |
 |
 |
| Vindkvarn på Lestijärvi
hembygdsmuseums gårdsplan |
Vindkvarn i Öja Tjäru
i Karleby |
Källor:
Ahmas, Kristiina 1992: Kokkolan rakennuskulttuuria. Kokkola
Keski-Pohjanmaan arvokkaat maisema- ja kulttuurialueet. Keski-Pohjanmaan
liitto & Sigmakonsultit Oy 2001. Kokkola
Kotimaakuntani Keski-Pohjanmaa CD-ROM. Keski-Pohjanmaan Oppilaitosten
yhteisprojekti 1996.
Talve, Ilmar 1989: Suomen kansankulttuuri. SKS. Helsinki
Vilkuna, Asko 1960: Suomalaisen karjasuojan vaiheita. Kansatieteellinen
arkisto 14:1. Helsinki.
Virrankoski, Pentti 1997: Pohjanlahden ja Suomenselän kansaa.
Keskipohjanmaa-säätiö. Kokkola.
Vuorela, Toivo 1975: Suomalainen kansankulttuuri. WSOY. Helsinki.
|
|
|
