 |
 |
 |
Från stenåldern
till järnåldern - det arkeologiska
kulturarvet
Ur arkeologisk synvinkel är Mellersta Österbottens landskap
rikt och intressant. Den snabba landhöjningen och strandförskjutningen
har under tidernas lopp format området, varvid havsstranden
har förskjutits från Suomenselkä allt längre
västerut. Den forntida människan bosatte sig gärna
på strandområden, varför Mellersta Österbottens
äldsta fasta fornlämningar finns långt från
den nutida kusten på över 100 meters höjd ovanför
havsytan. På motsvarande sätt ligger de yngsta platserna
lägre ner och närmare den nuvarande kusten. Således
har man också för Mellersta Österbotten kunnat utarbeta
en kronologi över strandförskjutningen. Enligt kronologin
kan fasta fornlämningar dateras i stora drag utgående
från hur högt de är placerade. I Mellersta Österbotten
är alla förhistoriska tidsperioder representerade, dvs.
stenåldern, bronsåldern och järnåldern.
De
förhistoriska kulturperioderna >>
Jämförande tidtabell enligt Matti Huurre (1979). Källa:
Miettinen, Mirja 1998: Esihistorialliset kiinteät muinaisjäännökset
Etelä-Pohjanmaalla, Keski-Pohjanmaalla ja Pohjanmaalla. Seutukaavaliiton
julkaisu. Vaasa.
BOPLATSER
Största delen av våra fasta fornlämningar är
boplatser från stenåldern. Detta torde bero på
att stenåldern (ca 6500-1500 f.Kr.) pågick i vårt
land under en så lång tidsperiod. Delvis beror det också
på att ett samhälle under ett år kunde ha flera
boplatser eller tillfälliga lägerplatser. Dessutom är
dessa platser i allmänhet på sand- eller grusmoar och
–åsar, som ofta är föremål för
markanvändning och därför kommer fram. Boplatser
från brons- och järnåldern känner man just
inte till i Mellersta Österbotten. Sådana måste
emellertid finnas, eftersom man känner till gravar. Detta är
en stor utmaning för den arkeologiska forskningen på
området.
Boplatserna från stenåldern är ofta boplatser utan
synliga anläggningar på markytan. Dessa boplatser upptäcks
vanligen bara då markytan söndrats. Boplatser från
stenåldern kan också vara sk. hyddbottnar. För
hyddbottnar kallas forntida boplatsers lämningar som urskiljs
i terrängen som runda eller ovala svackor. Runt dessa svackor
har man ofta byggt vallar av stenar och jord med 1-2 öppningar
för passage.
 |
| En hyddbotten från stenåldern
undersöks i Köyrisåsen i Nedervetil vid K.H.
Renlunds museums och Karlebynejdens instituts grävningar
hösten 2004. KHRM ARK 37 |
Vanliga fynd på boplatser från stenåldern är
i allmänhet sk. kvartsavslag, som har uppkommit vid tillverkning
av kvartsföremål. Andra vanliga fynd är redskap
såsom skrapor och knivar tillverkade av kvarts. Man har även
tillverkat redskap och fångstredskap såsom huggstenar,
yxor och spjutspetsar av flinta och skiffer. Ofta hittar man också
bitar av lerkärl på boplatserna. Kärlens utsmyckning
och konsistens varierade under stenåldern, varför man
utgående från en bit från ett lerkärl kan
dra slutsatser om vilken kultur och tidsperiod det ifrågavarande
fyndet härrör sig från.
Fynd från grävningar vid Pahanportaanrämes boplats
från stenåldern i Kelviå
 |
 |
Keramik KM33928.
Bild
Marcus Riska/K.H.Renlunds museum. Föremålet
hör till Finlands Nationalmuseums samlingar. |
Kvartsavslag KM 33928.
Bild
Marcus Riska/K.H.Renlunds museum. Föremålet
hör till Finlands Nationalmuseums samlingar. |
Huggsten av flinta KM 33928.
Bild Marcus Riska/K.H.Renlunds
museum. Föremålet hör till Finlands Nationalmuseums
samlingar. |
 |
 |
| På boplatser från stenåldern
kan man vanligen se ett jordlager som färgats av smuts
på grund av människornas verksamhet. Arkeologer
kallar den för kulturlagret. Lagret urskiljs på
bilden som rödbrunt under det ljusa urlakningsskiktet.
Bild från grävningar vid Pahanportaanrämes
boplats från stenåldern i Kelviå. KHRM ARK
31. |
 |
| Ibland hittar man vid undersökning
av boplatser från stenåldern eldstadskonstruktioner
av sten. Denna konstruktion hittades då man
undersökte en hyddbotten vid Köyrinens boplats från
stenåldern i Nedervetil. KHRM ARK 37. |
RÖSEN
Fornlämningarna från bronsåldern (ca 1500-500 f.Kr.)
och järnåldern (ca 500 e.Kr.-1150 e.Kr.) består
i huvudsak av gravrösen av sten som man hittat rikligt i Mellersta
Österbotten. På området finns rösen även
på ställen som var strand under stenåldern, varför
en del av dem torde kunna dateras redan till stenåldern. Vad
gäller rösen från stenåldern är det ännu
oklart om det är frågan om gravrösen eller om de
byggts för något annat ändamål.
Rösena ligger ofta i skogsmoar, på åsar och klippor.
Det finns många olika typer av dem på området.
Den vanligaste förhistoriska rösetypen i Mellersta Österbotten
är ett stenröse på 2-5 meter i diameter, oval eller
rund till formen med en grop eller svacka i mitten. De flesta av
dessa torde vara gravar från brons- och järnåldern.
Ofta fastställs rösenas datering och ändamål
först vid grävningsundersökningarna. Det är
inte alltid lätt att skilja förhistoriska rösen
från den historiska tidens rester från åkrar och
svedjor.
En rösetyp som eventuellt dateras till senare delen av stenåldern
är ett sk. kraterröse. Dessa är ca 3-5 meter i diameter
och ovala eller runda till formen. I mitten av rösen finns
en ringformig fördjupning.
 |
Kraterröse i Kuurnakangas i Kelviå.
Bild Hans-Peter
Schulz/Kotiseudun Muisti II-projektet. |
| Kraterrösen i Storbacken
i Nedervetil, Kronoby. |
|
Vanliga rösetyper i Mellersta Österbotten är också
rösen som byggts endera runt en stor jordsten eller bredvid
den. Dessa torde vara i huvudsak från bronsåldern och
tidig järnålder.
 |
 |
Röse som rests
bredvid en jordsten på Luggasbacken i Nedervetil.
Bild Marcus Riska/Fasta fornlämningar i Karlebynejden
-projektet. |
Röse
som rests runt en jordsten i Kirkkokangas i Kelviå. |
De största gravrösen i Mellersta Österbotten är 10-15 meter i diameter och 2-2,5 meter höga. Dessa storrösen
dateras till tidigare delen av bronsåldern, ca 1500-1300 f.Kr.
Av andra gravrösetyper kan nämnas de vallformiga långa
rösena. Även denna rösetyp torde härstamma från
bronsåldern.
 |
 |
Stor gravröse på Kettusbacken
i Nedervetil, Kronoby dateras till början av bronsåldern.
Röset har skadats vid grustagning.
Bild Marcus Riska/Fasta
fornlämningar i Karlebynejden -projektet. |
Gravrösena från
bronsåldern ligger ofta på höga platser.
På bilden en mossbevuxen gravröse från bronsåldern
på Granöbacken i Nedervetil. |
Vallformig lång röse i Pirttisalo i Kelviå.
|
 |
Under bronsåldern minskar gravrösenas storlek helt allmänt.
Gravrösena från järnåldern är vanligen
högst några meter i diameter, låga och runda eller
ovala stenrösen.
 |
| Låg röse från bronsåldern
eller tidig järnålder i Leppäsenkallio i
Kelviå. |
Inne i gravrösena kan det förekomma olika konstruktioner.
Sådana är stencirklar, murkonstruktioner och stenkistor.
Kvarlevorna efter den avlidne har placerats på markytan och
ovanpå kroppen har man rest en konstruktion och ett stenröse
Det har också kunnat förekomma träkonstruktioner,
men inga tecken på sådana har bevarats till våra
dagar. Det är möjligt att fördjupningarna, som ofta
förekommer ovanpå röset, har uppkommit då
gravkonstruktioner i trä har ruttnat och fallit ihop.
I gravarna från stenåldern och början av bronsåldern
har man begravt lik. Under bronsåldern blev det vanligare
med likbränning som snart blev den rådande gravformen
också i Mellersta Österbotten. Ändå bibehölls
likbegravning under hela brons- och järnåldern vid sidan
av likbränning. Den avlidne fick med sig personlig egendom
såsom smycken och vapen. I gravar som undersökts i Mellersta
Österbotten har förekomsten av gravgåvor dock varit
sällsynt. I bränngravarna finns vanligen bara den avlidnes
ben kvar, i gravar med lik har även de vanligen försvunnit
till intet. Det föga antalet fynd kan bero på att de
flesta av gravarna som undersökts i Mellersta Österbotten
dateras till slutet av bronsåldern och början av järnåldern.
På den tiden var det vanligt i hela landet att den avlidne
inte fick med sig saker på den sista färden.
 |
| Gravröse från tidig järnålder
från tideräkningens början i Åivo i
Karleby. |
I grävningarna som leddes år 1944 av C.F. Meinander hittade
man i graven en spiralring som böjts av ett bronsspett. (KM
11496). Till samma tider torde också dateras de små
gravrösena från järnåldern i Rajakallio i
Lochteå. I alla dessa har man hittat brända ben. Från
Rajakallio har man också hittat två bronsföremål,
varav det ena ett armband (KM 11535) och det andra en spiralring
(KM 11750).
Under senare delen av järnåldern började man begrava
de avlidna i sk. flatmarksgravar. Det handlar om ett jämnt
område av stenar där resterna av ett bål ströddes
ut mellan stenarna och under dem. På ett gravfält kan
det finnas flera stenlager och gravar. På markytan kan man
i bästa fall bara se obestämda steniga fält av gravfältet.
I Sydösterbotten känner man till många av dessa
gravar från folkvandringstiden (ca 400-600 e.Kr.) och merovingtiden
(ca 600-800 e.Kr.), och där har man också undersökt
dem. De avlidna har ofta fått med sig rikligt med gravgåvor.
I gravarna har man hittat bl.a. svärd, scramasaxar, sköldbucklor,
glaspärlor och spännen. Gravar från den här
tiden har inte undersökts i Mellersta Österbotten. Problemet
har varit att fältgravarna syns dåligt och det är
svårt att urskilja dem från naturliga steniga fält.
Under korstågstiden (ca 1050-1150 e.Kr.), då kristendomen
spred sig, slutade man med likbränning och att förse de
avlidna med gravgåvor. Gravarna är enkla jordgropar,
dit den avlidne har placerats i öst-väst riktningen enligt
kristen sed.
 |
En eventuell flatmarksgrav eller ett
lågt gravröse i Bråtöby i Kronoby.
Bild Marcus Riska/Fasta fornlämningar i Karlebynejden
-projektet. |
 |
| Teckning av jungfrudans
i Hevoskari i Himango. Källa: Esa Eetu 1897: Muinaismuistoja
Pietarsaaren kihlakunnan suomalaisesta osasta. |
Den sena järnåldern eller merovingtiden, vikingatiden
och korsfältstiden är höljda i dunkel i Mellersta
Österbotten. Detta torde mera bero på bristen på
forskning än på att det inte skulle ha funnits befolkning
på området. Från sena bronsåldern har man
dock gjort lösfynd såsom smycken, vapen och redskap på
olika håll i Mellersta Österbotten.
Utöver boplatser och gravrösen finns det också andra
mera sällsynta fornlämningstyper i Mellersta Österbotten
såsom jättekyrkor, koppstenar, stenbord och jungfrudanser.
Jungfrudanser är labyrinter som staplats av stenar. De hör
till vårt lands mest gåtfulla fornlämningar. Jungfrudanserna
är en fornlämningsgrupp som förekommer framför
allt vid kusten. Många av dem hittas i den yttre skärgården.
De är tidlösa fornlämningar och syftet med dem har
inte heller helt klarlagts. Åtminstone under senare tid har
de använts i lekar och som fritidssyssla. Själva labyrintmotivet
är mycket gammalt och är känt bl.a. i mytologin från
antikens Grekland. I Mellersta Österbotten känner man
till jungfrudanser bl.a. i Himango, Karleby, Kelviå och Lochteå.
Här kallas de på finska också för Laiska-Jaakon
rinki.
Ett kapitel för sig bildar fornlämningarna från
den historiska tiden såsom tjärdalar, stengärdsgårdar,
gamla vägar, byggnadslämningar, fångstgropar m.m.
samt naturobjekt som ansluter till muntlig folktradition. Dessutom
bör skilt nämnas det submarina kulturarvet, t.ex. skeppsvrak
(marinarkeologi).
 |
 |
| Gammal väg i Såka
i Karleby kantad av stengärdsgårdar |
Grunden till en gammal
byggnad i Jokikylä i Kelviå. |
De fasta fornlämningarna skyddas av Finlands Fornminneslag
295/1963 och skadandet av dem utan Museiverkets tillstånd
är absolut förbjudet. Tyvärr har mycket förstörts
under tidernas gång. Man har rivit upp gravrösen i hopp
om skatter och tagit stenar från dem för olika ändamål.
Vissa markanvändningsåtgärder såsom skogsharvning
och -plogning samt sand- och grustagning har söndrat många
fornlämningar och är fortfarande ett hot mot bevarandet
av vårt tidigaste kulturarv.
 |
| Ett uppgrävt röse på Storbacken
i Nedervetil, Kronoby . |
Källor:
Huurre, Matti 1990: 9000 vuotta Suomen esihistoriaa. Helsinki.
Huurre, Matti 1998: Kivikauden Suomi. Helsinki.
Miettinen, Mirja 1998: Esihistorialliset kiinteät muinaisjäännökset
Etelä-Pohjanmaalla, Keski-Pohjanmaalla ja Pohjanmaalla. Seutukaavaliiton
julkaisu. Vaasa.
Paavola, Kirsi 1984: Piirteitä keskisen Pohjanmaan rautakaudesta.
Faravid 8/84. Rovaniemi.
Takala, Esa Eetu 1897: Muinaismuistoja Pietarsaaren kihlakunnan
suomalaisesta osasta. Helsinki. |
|
|
