Tjära
Tjäran ökade välståndet i hela Mellersta Österbotten
från 1600-talet till mitten av 1800-talet. Gamlakarleby var på den
tiden en av de ledande städerna som exporterade tjära. Denna
ställning skulle staden emellertid inte ha uppnått utan de närbelägna
socknarna. Mellersta och Norra Österbottens inlandsområden var
på 1700-talet Finlands viktigaste tjärproduktionsområden,
från vilka man förde tjära till Gamlakarleby och Uleåborg.
Dessa två städer innehade 2/3 av hela landets tjärexport.
Finlands tjärexport utgjorde på 1770-talet ca 80-85 % av hela
Sveriges tjärexport.
Tjärbränningstekniken hade helt utvecklats redan på 1600-talet.
Till de förberedande arbetena hörde att barka tallar under våren.
Detta arbete pågick ännu under det tredje året. De torkade
och kådrika träden fälldes sent på hösten och
transporterades till brännplatsen. Under vintern klövs träden
i lämpliga bitar. Under vårvintern tillverkades också tjärtunnor
i hemmen.
 |
 |
Tjärtunnor
i det historiska museet i Karleby.
Bild Milla Kuusela/K.H.Renlunds museum. |
Tjärtunna
i Kalajoki fiskemuseum i Plassi. |
Tjärtunna i hembygdsmuseet i Reisjärvi. |
 |
Det finns två typer av tjärdalar. Av dessa användes den
rännformiga tjärdalen bara för hembehov. För storproduktion
användes runda tjärdalar med trattformiga bottnar. Tjärdalens
botten täcktes med hårdstampad lera. Den fodrades med skivor
av granbark eller näver och i mitten placerades en påle. Ovanpå den
ifyllda tjärdalen placerades mossa och mull. Runt den nedre kanten
lämnades hål för att kunna tända elden. Beroende på tjärdalens
storlek höll man på med bränningen vanligen minst fyra
dygn. I de äldsta tjärdalarna användes ännu inte något
rör via vilket tjäran rann ut, utan den samlades under mellanbottnen
och togs ut först sedan man slutat bränna. Senast under 1600-talet
tillsatte man i tjärdalen ett rör, en ränna , som
ledde från tjärdalens botten till dess utsida, där tjärtunnorna
fylldes. Mellersta Österbottens otaliga älvar fungerade som viktiga
rutter då tjäran transporterades från kusten till inlandet.
 |
 |
Tjärdal i Tikkanen i Kelviå.
Bild Hans-Peter Schulz/Kotiseudun Muisti II. |
Tjärdal i Mäntyperä i
Reisjärvi. |
Tjärbränningstraditionen syns i Mellersta Österbotten
såväl i kulturmiljöerna som i museerna. De otaliga
tjärdalarna, som finns i varje kommun i Mellersta Österbotten,
berättar om flitig tjärbränning. Idag ser man dem i terrängen
som runda, i diameter ca 10 meter stora fördjupningar, där man
oftast även kan urskilja rännan. På en del orter bränner
man fortfarande tjärdalar på traditionellt sätt i samband
med hembygdsdagar.
 |
 |
Redan från
början av 1600-talet försökte
man styra tjärhandeln till tjärtorg,
där tjärans kvalitet granskades. I
Gamlakarleby låg Tjärtorget i mitten
på 1800-talet i södra ändan av
den nuvarande Engelska parken.
Bild Nina Axelqvist/K.H.Renlunds museum. |
Halkokari
i Gamlakarleby fungerade på 1800-talet
som en betydande plats för lastning och
lagring av tjära. På området
finns fortfarande grunder av magasin och hårdnad
tjära. |
 |
 |
| Lämningar
efter en tjärgata i Halkokari. Tjärtunnorna
rullades nedför tjärgatorna till lastningsbryggorna
vid stranden. |
Plassis gamla
marknadsplats i Kalajoki var ett betydande tjärtorg
redan på 1600-talet. Tack vare tjärhandeln
var marknaden i Kalajoki den viktigaste på området ända
fram till slutet av 1800-talet. |
HUR ANVÄNDES TJÄRAN?
"Vad du än gör, gör det med tjära", "Hjälper
inte bastu, brännvin och tjära, då är döden nära", "Då sa
Gud till Noa: Gör dig en ark av goferträ och inred arken med kamrar
och bestryk den med jordbeck innan och utan."Förr i tiden användes
tjära mycket mångsidigt. Slädar, kärror, båtar, rep,
redskap och andra bruksföremål som användes ute, både trä-
och metallföremål, tjärades. Tjära användes som antiseptiskt
medel i hudvård, som droppar mot hosta och andra krämpor. Även
i vården av djurens klövar och hudbesvär var tjäran viktig. Tjära
användes flitigt på byggnadernas trätak och väl tjärade
spåntak har bevarats i hundratals år. Av exporttjäran användes
största delen för att skydda kolonialmakternas träskepp och deras
tågvirke.
 |
På klipporna vid Beckbruket
(tidigare Rövarskäret) grundades Gamlakarlebys
första Beckbruk år 1647. Becket var
tjärans viktigaste sidoprodukt. Det användes
bland annat i skeppsbygge för att täta
till nåtarna. Beck tillverkades av tjock
grynaktig tjära som man fick från tjärdalen
i dess första skede av bränningen. Den
kokades samman i stora kopparpannor. Eftersom man
i Mellersta Österbotten byggde många
skepp, var efterfrågan på den lokala
tjäran och becket betydande. På bilden
stadsbor på utflykt till Beckbrukets klippor år
1896.
Bild Vi Neristassbor r.f./Karleby hembygdsarkiv |
Källor:
Axelqvist, Nina 2003: Tervan tie.
Suntin rannan historiallisten kohteiden inventointi. K.H. Renlundin museo
http://www.kainuunmk.fi/terva
Gamlakarleby stads historia, del II.
Talve, Ilmar 1989: Suomen kansankulttuuri. SKS.
Söderström, Eugen 2004: Kun terva täytti rannat. Lyhyt
johdatus Kokkolan kulta-aikaan. K.H. Renlundin museo
Virrankoski, Pentti 1997: Pohjanlahden ja Suomenselän kansaa. Keskipohjanmaa-säätiö.
Kokkola. |
