 |
 |
 |
Stenåldersbyar
Uppkomsten av bybosättning dateras i Finland vanligen till
järnåldern. Först under 90-talet har man fått
bevis på att bylik bosättning förekom rikligt redan
under stenåldern speciellt längs Bottniska vikens stränder.
Dessa forntidsbyar kan ses i terrängen än i dag. På
sand- eller grusmoar eller –åsar ser man flera, ibland
t.o.m. tiotals svackor. Dessa svackor kallas för hyddbottnar.
De är i medeltal 7-10 meter i diameter och ovala eller runda
till formen. Ofta kan man i jord- eller stenvallen som omringar
svackan ännu se 1-2 öppningar för passage. Hyddbottenbyar
från stenåldern finns i Mellersta och Norra Österbotten
samt Lappland. De största kända byarna finns på
Tervola kommuns område i Lappland.
 |
Luulöytö Kälviän
Pahanportaanrämeen kivikauden kylästä.
KM 33928. Kuva Marcus Riska/K.H. Renlundin museo.
Esine kuuluu Suomen Kansallismuseon kokoelmiin |
Det började uppkomma byar vid Bottniska vikens stränder
och älvmynningar för över 5000 år sedan
under den typiska kamkeramikens tid. Vid den tiden var Finlands
klimat varmare än i dag och ädla lövträd växte
ända upp i Uleåborg. Man har antagit att det varma klimatet
skulle ha förorsakat förflyttningen av sälstammarna
från Finska Viken till Bottniska vikens norra delar, eftersom
sälarna begöver gynnsamma isförhållanden för
att kunna bygga bo. Detta kan vara en orsak till att stenåldersfolket
bosatte sig t.o.m. året runt vid Bottniska vikens stränder
och älvmynningar. I allmänhet är största delen
av benmaterialet som hittats i stenåldersbyarna sälben.
På detta inverkar emellertid också andra faktorer, t.ex.
vissa arters ben tål tidens tand bättre än andra.
Stenåldersbyarna har oftast placerats vid älvmynningar.
Här hade man goda förbindelser såväl till havet,
skärgården och inlandet. Älvmynningen erbjöd
också mångsidiga utkomstmöjligheter under olika
årstider. Man har antagit att många byar har varit bebodda
året runt. På detta tyder också de stadiga på
marken byggda bostäderna, som enligt flera rekonstruktioner
har varit fyrsidiga stockbyggnader med sadeltak.
Bygemenskaperna från stenåldern längs Bottniska viken var
knappast – såsom man traditionsenligt antagit - nomader
som bytte boplats från årstid till annan, utan väl
organiserade fångstgemenskaper som idkade handel. Eventuellt
var gemenskapernas liv sådant, att männen (kanske också
en del kvinnor) gjorde t.o.m. långa fångstfärder
och resor i omgivningen för anskaffning av råmaterial,
medan de andra stannade kvar på boplatsen och fortsatte med
vardagssysslorna. På detta sätt behövde inte hela
gemenskapen flytta sig från ett ställe till ett annat
för att skaffa föda, och arbetsfördelning uppstod.
Man känner till flera stenåldersbyar i Mellersta Österbotten.
En av dem är Kangas i Kaustby, en av de största kända
hyddbottenplatserna i Finland. Man har genomfört flera grävningar
på platsen på uppdrag av Museiverket. Boplatsen dateras
till typisk kamkeramiktid ca 3200-2700 f.Kr., då platsen låg
vid Perho ås mynning. Man har hittat upp till 135 hyddbottnar
som har blivit placerade i rader i linje med den forntida stranden.
Utgående från kronologin över strandförskjutningen
kan man anta, att det på boplatsen har funnits många
byar i olika åldrar. Närheten till vattnet var viktig,
varför bostäderna flyttades efter den förskjutna
strandlinjen. Man har uppskattat att i Kangas flyttades byn med
ca 30-40 års mellanrum. I en by ingick 4-7 byggnader som alla
eventuellt användes för boende. Därtill har man eventuellt
byggt byggnader också för andra ändamål.
Översiktskarta
över Kangas boplats i Kaustby >>
Kartläggning 1996: P. Halinen, K. Katiskoksi, T. Mökkönen,
J. Okkonen, T. Rostedt, ritad ren av K. Katiskoski. Museiverket.
Arkeologiavdelningen.
De mest intressanta fynden i Kangas gjordes i grävningarna
år 1996, då man undersökte tre rödockragravar.
Gravarna fanns på boplatsen och sammanlagt fem kroppar låg
i dem. Under stenåldern var det vanligt att begrava de avlidna
i jordgropar och täcka dem med rödockra. Man har ju allmänt
ansett är rött är livets färg, och kanske har
man på detta sätt försökt täcka dödens
dysterhet. En av de döda hade haft med sig en kedja bestående
av minst 34 hängsmycken av bärnsten.
 |
| Bärnstenshängsmycken som
hittats i rödockragraven i Kangas. Bärnsten finns
inte naturenligt i Finlands jordmån, utan är importvara
från utlandet. Från Kangas måste man således
ha haft åtminstone indirekta kontakter till Mellaneuropas
eller Baltiens bärnstensområden. Bild Museiverket. |
I en annan grav hade den avlidne inte alls fått någon
rödockra över sig eller några gravgåvor. I
den tredje graven hade man begravt t.o.m. tre döda, varav lite
ben har sparats av en av dem, eventuellt övre delen av skenbenet.
De avlidna hade med sig bärnstensknappar utan hål, en
slipsten, en rombformad spjutspets i flinta och två halvor
av ett ringformat skifferföremål.
 |
| Grav 3 i Kangas i Kaustby. I stenåldersgravar
finns det vanligen kvar bara ett människoformat avtryck
på rödockraområdet efter den avlidne.
Bild Museiverket. |
Av andra stenåldersbyar i Mellesta Österbotten
kan nämnas bl.a. Oosi och Peltokydönharju i Kaustby,
Bläckisens och Köyrinens åsar i Nedervetil
samt Pahaportaanräme och Miekkakaarat i Kelviå.
Alla dessa byar har på sin tid varit palcerade nära
älvmynningen och dateras till typisk kamkeramik- och
sen kamkeramiktid ca 5000 år bakåt i tiden. |
 |
| Hyddbottnar i Peltokydönharju
i Kaustby. Bild Hans-Peter Schulz/Kotiseudun Muisti II. |
 |
 |
| Ullava å vid Bläckisåsen.
Vid Bläckis och Köyris åsar ligger hyddbottnarna
i grupper om 2-10 bostäder längs åsen. Mest
hyddbottnar förekommer i närheten av Ullava å
som flyter genom åsområdet. För 5000 år
sedan låg Ullava ås mynning vid åsen, således
fanns de dåtida byarna vid åmynningen. Bild
Marcus Riska. |
Spjutspets tillverkad
av kvarts från Köyrinens ås. KM 34297.
Bild Marcus Riska/K.H.Renlunds museum. Föremålet
ingår i Finlands Nationalmuseums samlingar.. |
Vid boplatsen vid Pahanportaanräme i Kelviå finns
över tio hyddbottnar i rader i linje med stranden. Under
två somrar har man ordnat med grävningar på
boplatsen som samarbete mellan K.H.Renlunds museum och Karlebynejdens
institut. På bilden grävningsfynd. |
 |
| |
Kniv av skiffer KM 33928.
Bild Marcus Riska/K.H.Renlunds museum. Föremålet
ingår i Finlands Nationalmuseums samlingar. |
 |
 |
| Kvartskniv KM 33928.
Bild Marcus Riska/K.H.Renlunds museum. Föremålet
ingår i Finlands Nationalmuseums samlingar. |
Keramik KM 33928.
Bild Marcus Riska/K.H.Renlunds museum. Föremålet
ingår i Finlands Nationalmuseums samlingar.. |
Källor:
Halinen, Petri 1997: Kaustisen Kankaan asuinpaikka ja punamultahaudat.
Muinaistutkija 2/1997.
Huts and Houses. Stone age and early metal age buildings in Finland.
Toim. Helena Ranta,Museovirasto. Jyväskylä 2002.
Koivunen, Pentti 1997: Teoria jätinkirkkojen käyttötarkoituksesta.
Muinaistutkija 4/1997.
Nunez, Milton & Okkonen, Jari 1999: Environmental Background
of Rise and Fall of Villages and Maegastructures in North Osthrobotnia
4000-2000 cal BC. Dig it all. Papers dedicated to Ari Siiriäinen.
Pesonen, Petro 1999: Rekikylä – kivikautinen kylä
Yli-Kiimingissä. Muinaistutkija 1/1999.
Skantsi, Lauri 2001: Kivikauden asuinpainannekylien toimeentulo
ja asutusmallit – kaksi tapaustutkimusta Keski-Pohjanmaalta.
Pro gradu –tutkielma. Helsingin Yliopisto, Kulttuurientutkimuksen
laitos, Arkeologian oppiaine. |
|
|
